Man vet att man är en pillertrillare som moffar i sig enorma mängder tabletter, när receptarien på Apoteket undrar om man varit på semester eller om något annat hänt.
Hämtade i juni ut medicin för hela sommaren. Idag var jag saknad och behövde inte visa leg. Jag är stammis …
Får ju inte glömma bort att skriva om min migrän. Sprutorna med botox har fungerat bra under sommaren. Har knappt känt av huvudet alls …
I slutet av juli, början av augusti började jag känna av att botox hade gått ur kroppen. Tätare med huvudvärk och migränen kom oftare och oftare. Jag kunde lyfta ögonbryn och se arg ut utan att det kändes som att försöka lyfta tegelstenar.
Känner även att det gör ont i axlar och nacke väldigt lätt och därmed sprider sig också smärtan upp i huvudet.
Nästa omgång får jag första september och jag ser verkligen fram emot att slippa migränen som just nu är extremt jobbig.
Nu är barnen igång i sina respektive skolor. Inte S då, det var ett tag sedan hon gick i skolan.
Under sommaren har S jobbat i en butik och sålt svindyra solglasögon från olika kända märken. Bra för henne att ha något att göra och tjäna in lite egna pengar. Nu har butiken gått upp i rök och istället har det varit lite jobb i en vegobar. Hon söker dock andra jobb.
Lilla M började sexan i sin gamla skola och det verkar rulla på som vanligt och inga större nyheter förutom att hon skall börja läsa franska. Med Lilla M har vi dock jätte jättestora problem med maten. Hon äter den men det är i sällskap med andra det inte fungerar. Vi kan inte äta några måltider (eller dricka) tillsammans med henne då hon mår mycket mycket dåligt av att höra oss tugga, smaska och svälja. Blir hon utsatt för det blir hon arg och uppriktigt ledsen. Det medför att vår familj är splittrad. Jag är verkligen förtvivlad över att det är så här. Hon äter oftast i köket och resten av oss framför tvn. Något jag inte gillar. Vi har alltid ätit middag ihop i köket (och någon enstaka gång framför tvn förstås) och att inte ha henne med oss gör ont! Detta innebär också att vi inte äter fredagsmys eller lördagsgodis ihop eftersom hon inte klarar av det, så det betyder att hela kvällar sitter hon ensam. Nu går vi hos BUP som utreder vad det kan bero på och jag hoppas att vi kan få hjälp snart, jag saknar min Lilla M! Säkert är det någon som undrar hur hon klarar sig i skolan eller hos kompisar, well, hon gör det under pistolhot och lider. Jag tror ingen kan förstå vilket oerhört stort problem detta är.
O startade gymnasiet på Stockholms Hotell & Resturangskola, med inriktning bageri. Han älskade hemkunskapen i högstadiet och när vi var och tittade på denna skolan inför valet så sa han med ett leende på läpparna att det var där han ville vara. O har svårt med tid- och rumsuppfattning så ett tag framöver behöver vi hjälpa honom med resorna till och från skolan. Tyvärr är det inte bara en skola utan han går på två då han har teori på ett ställe och praktik på ett annat. Det är tvärbana och tunnelbana han måste åka men det är inte särskilt långt ifrån oss. Så i morgon bitti åker jag med honom till skolan i Enskede då han är osäker på hur han åker. Samtidigt får jag veta hur det ser ut och kan vägleda honom via telefon senare. Vi har haft möte med berörda lärare och specialpedagog om de behov O har och det känns positivt inför framtiden även om det kommer krävas mycket arbete för mig och E. O har fått arbetskläder, byxor, skjorta, förkläde, hatt och träskor. Vi har inte fått se dem ännu men på tisdag måste han ta hem dem för att de skall tvättas i den andra skolan dagen efter, så då kanske vi har tur att få se dem på!
Jobbsökningen rullar vidare med stora steg. Har inte tappat tempot så jag har sökt sjukt mycket mera arbeten. Var hos min handläggare för första gången i veckan. Han tyckte det var galet mycket sökningar men att jag samtidigt skulle vara glad över att jag fått sex intervjuer för att de flesta han träffar med liknande ansökningar inte får några alls. Så det finns tydligen grader i helvetet. I torsdags intervjuades jag på ett spännande arbete, det önskar jag att jag får. På tisdag skall jag till ett företag som bara vill ha någon i tre månader för ett projekt. Får jag det så tar jag det. Jag behöver få in pengar och är öppen för det mesta. Jag ger inte upp! Även om det vissa dagar känns överjävligt. En kul sak i alla fall är att jag i oktober bokat en kurs i franska. Inte en dag försent! Jag harvar mig fram med det lilla jag kan men nu vill jag satsa på att verkligen kunna språket.
Min älskade man är det bra med. Tillsammans är vi ett starkt team med mycket kärlek och skratt. Han är min absolut bästa vän. Är så otroligt tacksam över att jag träffade rätt. Ingen missade väl att vi har varit gifta i 20 år nu och varit tillsammans i 21. Jag hoppas på minst det dubbla till!
Många gånger känner jag mig gråtfärdig. Jag har sökt så vansinnigt mycket jobb att jag nästan tycker det låter orimligt. Men det är det inte. Det enda jag är glad över är att det finns massor med arbeten att söka.
Fyra anställningsintervjuer har jag varit på. Tre kändes bra, den fjärde var jag ganska säker på att det inte skulle bli något. Det känns som om jag ibland har FÖR bra kompetens och meriter för att i andra fall ha FÖR lite erfarenhet och det känns som om jag hamnar mitt i mellan.
En rekryterare som jag känner har hjälpt mig med mitt personliga brev så det är toppen. Men vad skall jag göra? Får jag inte ett jobb snart så är den här familjen stekt. Vi har helt enkelt inte ekonomin till att jag får ut 3.600 kronor från Försäkringskassan i ”ersättning” som arbetslös.
Stressen är väldigt närvarande och huvudvärken börjar visa sig igen. Hur det skall gå med familjen hänger på mig. Kraven gör att pressen är hög.
Kan inte någon höra min önskningar?
Dokumenterar biverkningar. Inget kommer förmodligen att hända på en vecka. Måste hålla koll på att botoxen inte rör sig till fel områden. Att jag troligen kommer att få en slätare panna och ett reducerat bekymmersveck mellan ögonen är en _biverkning_ och inget annat. Jag har förresten inga rynkor att tala om från början heller.
Den botox jag får används även till extrema svettningar under armarna, i handflatorna och mot urinläckage.
Om jag skulle få t ex hängande ögonbryn så går det inte att korrigera. Jag kan bara ta en bild på det, leva med det till 1 september då nästa dos skall ges och visa problemet. Då kommer de att sätta sprutorna lite annorlunda.
Det här är främst en medicinsk behandling. Jag har haft migrän så länge jag kan minnas, hängt över otaliga toalettstolar, hinkar, buskar och kräkts. Velat dö för att det har gjort så förbaskat ont. Mellan dessa attacker har jag haft huvudvärk. Den som haft migrän någon gång vet att man i den situationen skulle göra vad som helst för att bli av med den.
Jag har provat många olika mediciner, de fungerar ett tag men förlorar sedan sin effekt. Nu har jag blivit utredd och beviljad botox som har en mycket god effekt på väldigt många människor. Min första reaktion var Tjoho! Fungerar det här blir jag lyckligast i världen. Då visste jag inte ens var de skulle sätta sprutorna. Kan säga att det var lagom kul att från halv sju på kvällen i julas hänga över en hink och spy bort hela kvällen. Det här påverkar mitt (sociala) liv.
Därför har jag tagit detta beslut. Jag vill ha botox. Mot migrän. Sedan skiter jag i vad alla andra tycker om det. Hjälper det här mig så är det det enda jag bryr mig om.
I tisdags var vi på gala. Jag, E och två vänner. Det var en gala som heter Riagalan där utmärkelser inom TV och film ges. E var nominerad i kategorin bästa ljud, för en känd TV-serie han gjort. Han ”tävlade” mot två andra.
Vi hade räknat med att hans kategori skulle räknas upp sist då det på inbjudan var de som stod sist. Men icke. De ropades upp först! Helt tagna på sängen började de rabbla upp de nominerade och jag pallade inte att lyssna utan stängde bara av och glodde ned i bordet.
Plötsligt hör jag bara hans namn och på en jätteskärm visar de hans namn i monsterformat och jag bara skriker och skriker. Hoppar upp och ned och klappar händerna. Helt galet. E blev helt chockad och hann inte förbereda sig ett dugg. Det han hade tänkt säga ifall han vann föll helt bort ur skallen och det blev inte alls som han tänkte sig. Men det gör inget. Det blev bra ändå.
Priset i glas han fick vägde typ ett ton. Vackert dock. Det skall han ha på jobbet men tavlan med ”diplomet” och motiveringen tänkte han ha hemma.
Jag är så stolt över min fina man och han är så värd det!
I torsdags fick jag äntligen komma till neurokliniken Utsikten. Har väntat i tre månader då de haft en lång kö för att få tid där.
Fick träffa en underbar läkare som frågade mig om både min uppväxt och hur mitt liv ser ut idag. Han tog sig tid att skapa sig en helhetsbild utav mig (vilket verkligen inte många doktorer gör). Det han tog fasta på var att jag som inte har levt ett inte så särskilt lätt liv med mina diagnoser osv. inte skall behöva ha migrän och ”vanlig” huvudvärk ovanpå det också.
Därför har han beviljat mig botox! Jag känner mig jätteglad. Det är inte jättelätt få igenom den behandlingen. Kommer få det var tredje månad. Sprutorna kommer sättas mellan ögonen, ovanför ögonbrynen, i pannan vid hårfästet, bakom öronen, i nacken samt i axlarna. Många stick blir det. Tur att jag inte spruträdd men jag hoppas på att jag iallafall att jag får lokalbedövning.
Han sa att det är det mest effektiva mot migrän och jag kan inte göra annat än att tro honom och jag kan dessutom plocka bort två av de mediciner som jag äter vilket tar bort litegrann från min gedigna lista med tabletter varje dag.
Den 2 juni kommer första sprutorna ges. Jag ser fram emot det.
Kroppen är så taskig. Alltså där springer jag en snabbis in på toan och tror att jag bara skall kissa. Så helt plötsligt bestämmer sig tarmarna något annat och jag har ju inte med mig min IPHONE.
Fy fan. Jag överlevde ju knappt.
Jag sover inte. Ingenting. Inte ens sådär att jag slumrar till lite. Jag ligger superpigg och klarvaken i sängen på nätterna och vet inte vad jag skall ta mig till. Proppar i mig mer och mer starka och narkotikaklassade mediciner och jag reagerar inte ett förbannade dugg. Jag får hejda mig för att inte moffa i mig för många. Har ju ingen death wish.
Läser. Sida upp och sida ned och tror och hoppas på att jag skall somna med näsan i boken. Nope. Jag bara harvar vidare. Tröttnar. Går upp och sliter med mig laptop och iphone och sätter mig i köket. Skriver ned saker som snurrar i huvudet. Läser meningslösa artiklar på Aftonbladet och slurfar runt på totalt hjärndöda saker. Kommer inte på vad jag skall ta vägen.
Jag är inte trött. Klockan sex i morse gick jag tillbaka till sängen och lade mig. Kanske jag kunde gå någon timmas sömn? Drog på mig en ögonbindel och hoppades … Nej. Inte det heller. När E vaknade vid nio frågade han om han skulle fixa frukost. Why not? Varför skall jag ligga här och sprattla?
Upp och hoppa. I med frukost och sedan till båten och jobba. Vi var där igår med. Varför blir jag inte slut av det? Det är ganska jobbigt att slipa och måla den där bjässen. Men nej. Energin i mig rusar.
En närstående messar. Hon mår inte bra. Kan jag åka till henne i stan och gå och handla? Absolut. Jag går till Konsum med en lista och sätter mig på tvärbanan och åker kommunalt in till stan för att leverera matvaror. Pigg. Hade det varit en annan dag hade jag nog gjort det under ljudliga grymtningar.
Manisk. Skit också. Det får inte vara så. Men det värsta är ju att jag får ju så förbaskat mycket gjort.
Okristligt tidigt i fredags morse begav vi (jag och syster) oss iväg till Berlin. Klockan 5:45 stod en svart Audi A8 utanför min port med chaufför och väntade på mig för att ta mig först till syster och sedan till Arlanda.
Vi var framme i Berlin redan 9:15 så vi hade en lång dag framför oss som vi utnyttjade till max. Var ute hela dagen och kom inte i säng förrän vid halv ett.
På fredagen såg vi bland annat:
De två översta till höger är konst, översta till vänster är en plakett i gatan utanför ett hus till minne av en jude som bodde där och som blivit tagen av nazisterna. Nedre till vänster är Checkpoint Charlie och till höger Brandenburger Tor.
På lördagen gick vi lååångt. Jättelångt. Min önskan var nämligen att få se var David Bowie bodde under tiden han befann sig där. Hauptstrasse 155 i Schönberg var vårt mål. Det tog ett tag men vi kom fram! Jag blev både ledsen och lycklig (fan, jag låter som ett sjukt fan, som jag aldrig någonsin varit till något band eller artist i hela mitt liv!).
Här är jag vid dörren. Otroligt vacker var den.
Senare på dagen hamnade jag vid en bit av muren som finns kvar:
I souvenirshoppar fanns det att köpa små och lite större stenbitar med lite graffitifärg på, fastsatta på plastställ där det stod ”The Wall 1961-1989”. Visst, de kanske var äkta, men de _kändes_ inte äkta för mig, för vem som helst skulle kunnat ta en bit sten och kluddat på dem. Hade jag fått karva bort en bit själv hade det varit en annan femma :).
Köpte inga souvenirer allt faktiskt. Det blev bara choklad … Blev poppis bland både man och barn.
På Söndagen var vi runt på lite olika loppisar och tittade. Massor av roliga saker och möbler. Som syster sa, det känns som om dom rånat massor av gamla judiska hem, och det var lite av den känsla på vissa saker. Men häftigt att se allt gammalt. Till mina riktigt gamla vänner kan jag säga att sålde massor av blytyper. Mycket minnen!
I en resturang i en stor park mötte vi upp guiden Jessika. Hon är svensk men bor i Berlin och har eget företag som guide. Otroligt kunnig och trevlig. Skall ni dit, hör av er så talar jag om hur ni får kontakt med henne! Hon guidade oss inte på vanligt vis utan mötte upp oss som en vän till min syster. Dock så svarade hon på frågor som jag hade om Hitler, konspirationsteorier, Nazister, muren, tunnlar, torn, Bowie och hans studio, Potzdam och utöver det pratade vi om livet. Vi gick hem efter det (tog flera timmar) och gick då förbi en lång bit mur. Åt middag på hotellet innan vi stupade i säng.
Vi orkade inte göra något på måndagen innan vi skulle till flygplatsen och bestämde oss för att ta det lite lugnt innan vi åkte. Det var tur för bussen dit tog dubbelt så lång tid mot vad den brukar. Flyget hem var också försenat.
Det var härligt att komma hem till familjen som till min glädje faktiskt verkade ha saknat mig! Allihopa! Är inte riktigt van vid att vissa av tonåringarna uttrycker sånt! Sedan att gå och lägga sig med tryggheten och kärleken i mitt liv. Det bästa som finns i hela världen. Åh vad glad jag är att han finns! Min Erik! Tacksamhet (om än lite suddig)!
Jag brukade kolla upp dig. Minst en gång om året. Bara för att veta var du bodde. Göra överslag i huvudet om hur lång tid det skulle ta att bila upp till dig och sedan hem igen samma dag. En korkad idé som kommer ur en längtan att få riktiga svar.
För tjugo år sedan ringde jag dig. Blev avfärdad med att småtjejer har vilda fantasier och missförstår situationer. Då var jag rätt hudlös. Nu har jag egna flickor, tittar på dem och tänker att aldrig aldrig får någon utan tillåtelse lägga en hand på dem.
Någon jag älskade, tittade bort. Försvann sedan för alltid. Men du fanns kvar. När jag flyttat ringde du mig. En vecka innan ditt bröllop och frågade om vi kunde knulla innan dess, för du ville inte vara otrogen mot din fru. Du förstod nog när mannen i det huset tog luren och skrek åt dig att du aldrig mer fick ringa dit.
Då var jag 15 år.
Nu är du död. Fick veta det idag. Nu är det för sent. Min syster skrev klokt till mig: ”Nu kan du släppa den själen”. Det är nog bäst så.
Jag har velat gå till Fotografiska ett tag och i morse frågade jag lilla M om hon ville följa med mig. Nja, tyckte hon. Verkar så där kul. Fine tyckte jag och tänkte plugga istället.
Skulle precis sätta på mig kläderna när lilla M kommer in och frågar om vi inte kan åka till Fotografiska. Absolut säger jag, vad fick dig att ändra dig? Jo, säger hon. Den här veckan har du gjort mig glad så många gånger så då tänkte jag att jag kunde få göra något som gör dig glad.
Poff. Där dog mamman den där åh vad jag älskar mina barn döden. Och ja, Fotografiska var kanon! Många bra utställningar och en mysig fika med tillhörande pratstund efteråt. Att vi sedan nästan dog i trapporna upp till Katarinavägen, det var det värt.
I natt vid 2-tiden vaknade jag av världens skrik i trappen. Väckte E men han var redan vaken han också och hade hört en del han med. Det sista som hördes var bara ett vrål och en dörr som slängdes igen. Jag klev upp och satte på mig morgonrocken och grep tag i telefonen, beredd att ringa polisen, för det kändes inte okej. Men det tystnade och det hände inget mer.
Till saken hör att jag i torsdags var uppe hos min granne på våningen ovanför. Vi hade nämligen fått ett litet fint brev av honom.
Det var inte första gången. Två liknande fast med grövre innehåll fick vi i somras när vår kära äldsta dotter varit ensam hemma och haft ”några” kompisar över. Då skrev vi brev till halva huset och bad om ursäkt. Så jag kände bara åh nej, inte igen. Travade iväg till min gamla arbetsplats och köpte en bukett blommor och gick dit och skrapade med foten, beredd på halshuggning. Snubben visade sig vara skön. Lappen hade han satt på vår extradörr som vi aldrig använder (vi har två ingångar då vi har en uthyrningsdel) i lördags då det var ett jävla liv. I lördags var vi hemma och hade Alex och Stefan här på middag. Vi satt och pratade i köket och hade ingen musik på. Skall jag vara ärlig så tror jag faktiskt inte ens tv:n skvalade i bakgrunden. Han hade ringt på (den andra dörren) men ingen öppnade. Men in till uthyrningsdelen så har vi en ljudisolerad dörr så vi hör inte om någon ringer på om den dörren är stängd.
Så vad vi kom fram till med våra gemensamma snack med andra grannar är att det är helt enkelt inte vi som stör dem utan några som bor en våning under oss. Förmodligen de som bråkade i natt. Vi störs inte utav deras musik som tycks vibrera i väggarna och golven på grannarna mitt över oss och de ovanpå dem. Vår S är heller aldrig hemma på kvällar och nätter och spelar musik, gör hon det så är det i sådana fall sena eftermiddagar och tidiga kvällar. Jättehögt är det inte längre då hon fick sig en rejäl näsbränna i somras och dessutom har hon en mamma som är hemma och pluggar och är en naturlig volymkontroll.
Nåja, skönt att vara vän med grannen. Han fick både mitt och Es mobilnummer ifall det skulle vara något i framtiden. Vi kan ju vara bortresta och lämna S hemma, någonting säger mig att tonåringar kan, jag säger kan, ha kort minne …
Drick inte denna cider. Den smakar som om du ramlat i blåbärsriset och råkat få in en trattkantarell som extra tilltugg …
Ibland när jag läser en artikel om adhd kan jag bli riktigt lycklig och det blev jag idag. Cissi Wallin skriver i Metro och jag känner igen mig så. Läs!
http://www.metro.se/kolumner/alla-verkar-ju-ha-en-slang-av-adhd-nufortiden/EVHpcB!oKaAc0UdqXChc/
Lilla M skall välja språk till hon börjar 6:an i höst. Jag var inte ett dugg partisk när jag hjälpte henne att välja.
Dialog.
Lilla M: Tyska verkade ganska kul!
Jag: Hitler pratade tyska.
Lilla M: Kinesiska var spännande!
Jag: Fatta vad krångligt det blir att skriva på dator.
Lilla M: Spanska pratas i många länder!
Jag: Alla väljer ju spanska.
Lilla M: Fast jag tycker att franska verkar roligast och det är så vackert jag kan säga två meningar redan.
Jag: Franska är skitbra, då kan jag hjälpa dig!
Franska it is och det var helt och hållet hennes eget beslut. Jag lade mig inte i alls …
Börjar bli sjuk igen. Eller jag har inte varit helt frisk egentligen men nu går det åt fel håll. Vaknade med migrän-de-lux, ont i hela kroppen och halsen. Fick ställa in möte med min storasyster som jag sett fram emot.
Skolan ringde. Samordnaren var väldigt förstående över min situation. Vi pratade en stund om mina svårigheter och vad som inte fungerar. Sedan kom vi överens om att jag i fortsättningen skall ha muntliga examinationer via webben. Det sista provet som blev pannkaka får jag göra om nästa vecka!
Vad det är fantastiskt idag att man kan se att människor är olika och inte tvingar alla att göra på samma sätt. Annat var det när jag själv gick i grundskolan. Passade du inte in så ramlade du ur. Hu.
Jag började plugga i januari, till receptionist. Det låter ju inte direkt som om det vore hjärnkirurgi jag skulle pyssla med. Men faktum är att jag har pluggat mig blå. Varje dag mellan ca 8 – 19 har jag suttit med nosen i antingen böcker eller dator för att hinna med och då snackar jag även helger.
Erik har varit en klippa. Han har tagit på sig jättemycket för att jag inte hunnit eller orkat.
I stort sett varje vecka har jag haft prov och uppdrag. Proven (betygsgrundande) som rättas efter en poängskala, har varit för att se om man uppfattat det som lästs och när de gjorts har uppdragen låsts upp. Dessa har varit tunga uppgifter som tagit många dagar och timmar i anspråk att göra. Uppdragen sätts det omdömen på. Så med andra ord, ju snabbare du läser igenom kapitlen i början av veckan och gör provet så snabbt som möjligt, desto mer tid får du till att göra uppdragen.
Det har ju fungerat för mig (förutom att jag svär, skriker och bråkar hela helgerna för att jag måste bli klar till söndag kväll), om jag inte vill ha något liv. I mitt ena ämne Administration har jag 100% på alla prov utom två då jag fick 94% och 97% (fett nederlag) och på alla uppdrag har jag fått omdömet B. I mitt andra ämne Information & Kommunikation har jag i stort sett haft 100% på proven, utom det sista om upphovsrätt … Men i uppdragen har jag haft ett B och resten ett gäng A.
Varför rabblar jag det här tråkiga skiten? Inte sådär jätteintressant vad jag har för betyg. Men nu råkar det vara så att jag i förra veckan skulle skriva slutprov i min skolas lokaler i Stadshagen. Jag läser på distans så jag har bara varit där en gång förut på upprop. Hade ingen aning om vad jag kunde vänta mig.
Bara jag kom in i rummet fick jag panik. Ett gäng tjejer/kvinnor inträngda i ett litet rum. Provet i Info & Kommunikation börjar och jag läser första sidan att jag skall ta det lugnt och ta god tid på mig. Sedan står betygskriterierna och det jag siktar efter skall man b la i sina svar alltid analysera, ifrågasätta … osv.
När jag sitter med sista frågan på första sidan av provet så säger provvakten att det är en timme kvar. Jag börjar känna mig lätt hysterisk. En timme? Det betyder att det har gått 1 1/2 timme av provet redan och jag är bara på första sidan och jag vet inte ens hur många sidor provet är, för det har jag inte kollat. Jag börjar bläddra. Sex sidor är provet. Av det som fladdrar förbi mina ögon förstår jag att det inte finns en chans i helvetet att jag kommer klara det här. Lägger i en växel och tänker att jag slarvar mig igenom några frågor så har jag iallafall svarat på dem så kan jag gå tillbaka, lägga till och ändra lite senare. Men det blir inget senare för tiden tar slut.
Det tog så lång tid för mig för att jag var tvungen att läsa varje fråga 10 – 15 gånger för att förstå vad som stod. Efter det är det en lång process att få ned alla de ord som snurrar i huvudet på mig på pränt. Sedan måste jag vrida och vända på de orden många gånger innan de kan bli ett svar. Alla ljud runtomkring stör och så pressen av tid.
Jag skrev ingenting efter SIS-standard (hann inte), inget var snyggt uppställt (hann inte), hoppade över frågor, färdigställde inte uppgifter och framför allt, jag gjorde inte ens hälften av frågorna till provet. Behöver jag säga att jag grät när jag gick därifrån? Jag som levererat så många A och bra provresultat kände mig rätt körd.
Natten efter sov jag ingenting. Klockan halv fyra satte jag mig ned och skrev ett mail till min lärare. Förklarade och sa precis som det var. Det han kommer att få i handen är ett trainwreck. Inga A här inte. Jag skrev det för att jag ville att han skulle veta varför skillnaden var så stor, varför jag inte kunde prestera. Att jag har ADHD, men att jag inte förväntade mig att det skulle ändra något. Utan bara en förklaring till varför någon som presterat så bra bara kan störtdyka.
Tidigt nästa morgon fick jag ett svar på mitt mail. Han undrade varför jag hade fått skriva provet överhuvudtaget. Istället erbjöd han mig en muntlig examination idag via webben. Jag sa ja direkt. Det är nog så nervöst det med men så som han skrev det och hur vi skulle lära känna varandra lite först så kändes det okej.
För ett par timmar sedan gjorde jag min muntliga examination. Det gick bra. Jag sa tydligen rätt saker på rätt plats.
Slutbetyg: A
Jag har dock ett slutprov till som jag kraschlandat i. Oklart hur skolan kommer tackla det.
Idag har M kalas på Es jobb. Nio tjejer blir det och det är mycket förberedelser med mat och bakning. Vi har hittat på lekar och så blir det bio i salongen.
Känns som om jag behöver lite extra styrka …
Pju! Inne på den femte dagen av mitt nya liv som student. Trött som ett ålderdomshem och påsar under ögonen.
Det har varit tidiga morgnar och långa dagar med plugg. Jag har inte riktigt hittat tempot jag skall hålla så jag har kört hela vägen in i kaklet varje dag för att vara säker på att hinna med det jag ska. Eftersom jag läser på distans så lägger jag upp min tid själv. Inser att jag har tagit i liiite för häftigt och kan ta det lugnare nästa vecka.
Två prov har jag redan gjort och fick 100% rätt på bägge så det börjar ju bra i alla fall. Nu är det ju inte hjärnkirurgi jag studerar utan mycket är sådant jag själv har stött på i mitt arbetsliv.
Jag går en yrkesutbildning till receptionist. Just nu läser jag två kurser. Administration och Information/ Kommunikation. Det jag framför allt behöver är fräscha papper att visa upp när jag söker jobb. Mina meriter som jag har är rätt daterade. Om det känns bra att studera kan jag gå vidare med en längre utbildning efter det här, men det får tiden utvisa.
Att det inte blir som jag tänkt mig får jag lära mig hela tiden. Tänka om. Efter nästan fyra månader hos en florist i höstas blev jag erbjuden ett heltidsjobb från januari och var inställd på att arbeta och få lön och ha en helt ny profession. Men vissa löften (både till mig och Arbetsförmedlingen) kan bara brytas utan att blinka och tänka på följder eller moral. Tur var då att jag, bara ifall att, hade sökt en utbildning som jag istället kunde hoppa på. Hade jag inte gjort det, hade jag hamnat hos den ”vanliga” Arbetsförmedlingen (jag har tidigare gått hos en förmedling för individer med särskilda behov och det är tidsbegränsat till ett år) och fått den allra sämsta arbetslöshetsersättningen då jag inte har rätt till a-kassa (jag har betalat a-kassa sedan jag var 20 år och endast utnyttjat den ett tag i 21-årsåldern) för att jag inte uppfyller arbetsvillkoret. Dvs jag har inte jobbat inom en viss tidsram. I mitt fall så missar jag det med två månader.
Men, nu pluggar jag istället. Det känns jättekul. Jag är nöjd med hur det blev. Orkar inte älta hur det kunde ha varit, nu är det framåt som gäller. En annan väg. Skönt att jag bor i ett land med så många möjligheter! Det är aldrig för sent för att göra nya saker och börja om. Att ha en man som stöttar och tror på mig är också något som jag är tacksam över. Han är bäst!
Jag gick sönder. Någonting i mig brast. Det var ingenting jag hade väntat mig. Hur kan det kännas så mycket och starkt i kroppen trots att man inte är nära.
Jag kan inte se en bild eller höra en låt utan att beröras.
David Bowie.
Idag fyller minstingen 12 år! Så härligt att få hänga med på resan och se sina barn växa upp. Tiden rasar iväg. Det gäller att vara med i svängarna för det går fort. Just i detta nu sitter hon med en vän på kondis och fikar. Betalat har hon gjort med sitt nya bankkort som hon är mycket stolt över.
Ikväll har hon beställt att vi skall äta sushi, men inte ute, hon vill äta hemma. O fick typ kräkreflexer när han hörde matvalet men blev genast gladare när han fick veta att man kan beställa yakiniku och lite annat. För min del skall jag beställa bara lax. Ja, bara lax. Känner mig så sjukt sugen på det så varför skall jag då plåga i mig annat?
I kylskåpet står en låda med en, vad jag hoppas, god tårta. Det är en chokladmoussetårta med mjölkchokladpannacotta och en seg chokladkakebotten. Min lilla M tycker nämligen inte om grädde.
Ser fram emot att sedan sitta och mysa bredvid henne i soffan …
I början av veckan såg jag ett inslag på Nyhetsmorgon om en dokumentär jag tyckte verkade spännande. Den hade premiär idag så jag kollade med syster om hon ville gå med mig.
Sus fixade biljetter och efter en lång fika gick vi på premiären av ”The Swedish theory of love” av Erik Gandini.
Den var intressant. Jag skrattade också flera gånger. En gång så mycket till och med att jag knappt kunde sluta. Fast det var nog inte meningen att man skulle göra det. Det var en väldigt allvarlig film, eller hur skall jag säga, en mörk bild av Sverige som absolut finns, men inte bara den. Om jag var på väg att emigrera hit hade jag nog tänkt om. För här är vi bara ensamma människor som inte vill prata och dör utan våra nära omkring oss.
Nåja, alltid trevligt att träffa syster och att gå på bio. Lite kultur i kroppen skadar inte heller!
För jättelänge sedan, kommer inte ens ihåg när, så började jag kolla på Orange is the new black. Den var verkligen bra men efter ett par program in i säsong två la jag ned. Lite sådär som jag är. Tröttnar och orkar inte slutföra.
Nu har det gått, ett par år? Erik och jag har precis avslutat vad vi tycker är den bästa tv-serien ever. Breaking Bad. Skulle kunna skriva en bok om den men jag avstår. Så för att hitta en ny snuttefilt på kvällarna har vi nu haft Orange is the new black maraton (jag minns inte ett skit från förra gången).
För er som inte vet vad ”Orange” handlar om så kan jag kort berätta att det handlar om interner på ett kvinnofängelse. Det är bråk, knark, förvecklingar, elaka plitar, gäng och mycket sex med sug, slick, penetrering av fingrar i alla möjliga hål samt mycket naket.
Det är en bra serie. Jag tror nog att jag tycker den är lite bättre än snittet. Men. Det finns bara en sak som jag inte kan slå ifrån mig och sluta tänka på.
Med all denna närgångna nakenhet och sex, skulle det vara möjligt att filma från en manlig anstalt?
En vecka och tre dagar har förflutit på sjukhuset. I förrgår var det en hemsk dag och jag trodde den aldrig skulle ta slut. Tårarna rann mest hela tiden och jag undrade om det bara var bäst att ta slut på alltihop. Men så vaknade jag upp till en ny dag. Ringde ett telefonsamtal på morgonen som tog tag i mig och det blev en bra start på dagen.
Lunchen som serverades, laxlåda, välling med små simmande laxbitar, gjorde att jag och Z fick frigång att gå ned till Pressbyrån och köpa oss riktig föda för att bli mätta. Efter det satt vi i solen i ett par timmar så nu ser jag ut som ett stoppljus. Men det gjorde mig tillfreds. Lugnare inombords.
På kvällen kom storasyster och bjöd mig på middag, en maffig räksmörgås och det fulländade dagen. Så igår blev det lätt att somna.
Idag är allt lite lättare. Kanske också för att jag vet att i morgon kommer jag hem över helgen och träffar familjen. Som jag har längtat!
Är inlagd på sjukhuset igen. Jag blev för dålig för att kunna klara av det själv hemma.
Jag avskyr att vara här utan familjen, samtidigt som det är en lättnad att nu äntligen få hjälp, att någon annan nu styr upp allt. Att allt nu inte ligger bara på mig, vilket hemma kändes helt hopplöst och inte gick att komma ur.
Hoppas jag slipper vara här i flera veckor, jag vill hem fort!
Eget rum har jag iallafall och med galler för fönstren. Mysigt!
Idag bakade jag och Myra cupcakes med alla ingredienser jag fått från Odense av Buzzador.
Det blev naturella cupcakes med chocolate chunkes i. Ovanpå en frosting gjord av vit choklad och färskost och ett lock av marsipan samt dekorationer med figurmarsipan.
Myra och jag har slitit ett tag för att följa receptet. Nu har Myra dekorerat klart och ikväll skall det bjudas på detta härliga!
Idag fick jag paket från Buzzador. Välfyllt med saker från Odense. Blev så glad över alla härliga ingredienser jag kommer att få prova denna gång. Inlägg med resultat kommer!
Jag är så dålig på att skriva. Det händer för lite för att det skall vara någon vits med att få ned några rader här. Men nu har det gått en liten tid sedan senaste inlägget.
Den senaste tiden har jag träffat lite folk. Har annars dragit mig undan och helst velat gömma mig hemma. Men eftersom det inte hjälper när det tippar nedåt så har jag försökt att gå ut även om det tagit emot. Min kusin Pia och jag tog en lååångfika i mina kvarter, så härligt att se henne, det var flera år sedan sist! Nu bor vi ganska nära varandra så det får det bli ändring på. Sedan har jag fikat med lite andra kära och så var det tjejmiddag igår med Åsa och Mimmi på Tabbouli på söder. Härligt att komma ut!
På tisdag skall jag gå på min första arbetsintervju. Inget jag kan avslöja här vad det är för något men jag hoppas verkligen att de vill ha mig! Skall bli så spännande att bara få komma dit. Jag är så rastlös och vill så väldigt väldigt gärna komma igång med något nu och jag tror att det här skulle passa mig bra, i alla fall till att börja med. Känner mig 1000 % redo att börja arbeta! Jag har smugit runt arbetsplatsen så jag har lite koll på vad som väntar mig …
Liten Pyret 