Skitsaker

Kroppen är så taskig. Alltså där springer jag en snabbis in på toan och tror att jag bara skall kissa. Så helt plötsligt bestämmer sig tarmarna något annat och jag har ju inte med mig min IPHONE.

Fy fan. Jag överlevde ju knappt.

Annonser

Sömn

Jag sover inte. Ingenting. Inte ens sådär att jag slumrar till lite. Jag ligger superpigg och klarvaken i sängen på nätterna och vet inte vad jag skall ta mig till. Proppar i mig mer och mer starka och narkotikaklassade mediciner och jag reagerar inte ett förbannade dugg. Jag får hejda mig för att inte moffa i mig för många. Har ju ingen death wish.

Läser. Sida upp och sida ned och tror och hoppas på att jag skall somna med näsan i boken. Nope. Jag bara harvar vidare. Tröttnar. Går upp och sliter med mig laptop och iphone och sätter mig i köket. Skriver ned saker som snurrar i huvudet. Läser meningslösa artiklar på Aftonbladet och slurfar runt på totalt hjärndöda saker. Kommer inte på vad jag skall ta vägen.

Jag är inte trött. Klockan sex i morse gick jag tillbaka till sängen och lade mig. Kanske jag kunde gå någon timmas sömn? Drog på mig en ögonbindel och hoppades … Nej. Inte det heller. När E vaknade vid nio frågade han om han skulle fixa frukost. Why not? Varför skall jag ligga här och sprattla?

Upp och hoppa. I med frukost och sedan till båten och jobba. Vi var där igår med. Varför blir jag inte slut av det? Det är ganska jobbigt att slipa och måla den där bjässen. Men nej. Energin i mig rusar.

En närstående messar. Hon mår inte bra. Kan jag åka till henne i stan och gå och handla? Absolut. Jag går till Konsum med en lista och sätter mig på tvärbanan och åker kommunalt in till stan för att leverera matvaror. Pigg. Hade det varit en annan dag hade jag nog gjort det under ljudliga grymtningar.

Manisk. Skit också. Det får inte vara så. Men det värsta är ju att jag får ju så förbaskat mycket gjort.

Berlin!

Okristligt tidigt i fredags morse begav vi (jag och syster) oss iväg till Berlin. Klockan 5:45 stod en svart Audi A8 utanför min port med chaufför och väntade på mig för att ta mig först till syster och sedan till Arlanda.

Vi var framme i Berlin redan 9:15 så vi hade en lång dag framför oss som vi utnyttjade till max. Var ute hela dagen och kom inte i säng förrän vid halv ett.

På fredagen såg vi bland annat:

 

De två översta till höger är konst, översta till vänster är en plakett i gatan utanför ett hus till minne av en jude som bodde där och som blivit tagen av nazisterna. Nedre till vänster är Checkpoint Charlie och till höger Brandenburger Tor.

På lördagen gick vi lååångt. Jättelångt. Min önskan var nämligen att få se var David Bowie bodde under tiden han befann sig där. Hauptstrasse 155 i Schönberg var vårt mål. Det tog ett tag men vi kom fram! Jag blev både ledsen och lycklig (fan, jag låter som ett sjukt fan, som jag aldrig någonsin varit till något band eller artist i hela mitt liv!).

Här är jag vid dörren. Otroligt vacker var den.

bowie_dörr1

Senare på dagen hamnade jag vid en bit av muren som finns kvar:

muren

I souvenirshoppar fanns det att köpa små och lite större stenbitar med lite graffitifärg på, fastsatta på plastställ där det stod ”The Wall 1961-1989”. Visst, de kanske var äkta, men de _kändes_ inte äkta för mig, för vem som helst skulle kunnat ta en bit sten och kluddat på dem. Hade jag fått karva bort en bit själv hade det varit en annan femma :).

Köpte inga souvenirer allt faktiskt. Det blev bara choklad … Blev poppis bland både man och barn.

På Söndagen var vi runt på lite olika loppisar och tittade. Massor av roliga saker och möbler. Som syster sa, det känns som om dom rånat massor av gamla judiska hem, och det var lite av den känsla på vissa saker. Men häftigt att se allt gammalt. Till mina riktigt gamla vänner kan jag säga att sålde massor av blytyper. Mycket minnen!

I en resturang i en stor park mötte vi upp guiden Jessika. Hon är svensk men bor i Berlin och har eget företag som guide. Otroligt kunnig och trevlig. Skall ni dit, hör av er så talar jag om hur ni får kontakt med henne! Hon guidade oss inte på vanligt vis utan mötte upp oss som en vän till min syster. Dock så svarade hon på frågor som jag hade om Hitler, konspirationsteorier, Nazister, muren, tunnlar, torn, Bowie och hans studio, Potzdam och utöver det pratade vi om livet. Vi gick hem efter det (tog flera timmar) och gick då förbi en lång bit mur. Åt middag på hotellet innan vi stupade i säng.

Vi orkade inte göra något på måndagen innan vi skulle till flygplatsen och bestämde oss för att ta det lite lugnt innan vi åkte. Det var tur för bussen dit tog dubbelt så lång tid mot vad den brukar. Flyget hem var också försenat.

Det var härligt att komma hem till familjen som till min glädje faktiskt verkade ha saknat mig! Allihopa! Är inte riktigt van vid att vissa av tonåringarna uttrycker sånt! Sedan att gå och lägga sig med tryggheten och kärleken i mitt liv. Det bästa som finns i hela världen. Åh vad glad jag är att han finns! Min Erik! Tacksamhet (om än lite suddig)!

suddig_hunk

 

 

Borta

Jag brukade kolla upp dig. Minst en gång om året. Bara för att veta var du bodde. Göra överslag i huvudet om hur lång tid det skulle ta att bila upp till dig och sedan hem igen samma dag. En korkad idé som kommer ur en längtan att få riktiga svar.

För tjugo år sedan ringde jag dig. Blev avfärdad med att småtjejer har vilda fantasier och missförstår situationer. Då var jag rätt hudlös. Nu har jag egna flickor, tittar på dem och tänker att aldrig aldrig får någon utan tillåtelse lägga en hand på dem.

Någon jag älskade, tittade bort. Försvann sedan för alltid. Men du fanns kvar. När jag flyttat ringde du mig. En vecka innan ditt bröllop och frågade om vi kunde knulla innan dess, för du ville inte vara otrogen mot din fru. Du förstod nog när mannen i det huset tog luren och skrek åt dig att du aldrig mer fick ringa dit.

Då var jag 15 år.

Nu är du död. Fick veta det idag. Nu är det för sent. Min syster skrev klokt till mig: ”Nu kan du släppa den själen”. Det är nog bäst så.

Fotografiska

Jag har velat gå till Fotografiska ett tag och i morse frågade jag lilla M om hon ville följa med mig. Nja, tyckte hon. Verkar så där kul. Fine tyckte jag och tänkte plugga istället.

Skulle precis sätta på mig kläderna när lilla M kommer in och frågar om vi inte kan åka till Fotografiska. Absolut säger jag, vad fick dig att ändra dig? Jo, säger hon. Den här veckan har du gjort mig glad så många gånger så då tänkte jag att jag kunde få göra något som gör dig glad.

Poff. Där dog mamman den där åh vad jag älskar mina barn döden. Och ja, Fotografiska var kanon! Många bra utställningar och en mysig fika med tillhörande pratstund efteråt. Att vi sedan nästan dog i trapporna upp till Katarinavägen, det var det värt.

Ett herrans liv

I natt vid 2-tiden vaknade jag av världens skrik i trappen. Väckte E men han var redan vaken han också och hade hört en del han med. Det sista som hördes var bara ett vrål och en dörr som slängdes igen. Jag klev upp och satte på mig morgonrocken och grep tag i telefonen, beredd att ringa polisen, för det kändes inte okej. Men det tystnade och det hände inget mer.

Till saken hör att jag i torsdags var uppe hos min granne på våningen ovanför. Vi hade nämligen fått ett litet fint brev av honom.

brev

Det var inte första gången. Två liknande fast med grövre innehåll fick vi i somras när vår kära äldsta dotter varit ensam hemma och haft ”några” kompisar över. Då skrev vi brev till halva huset och bad om ursäkt. Så jag kände bara åh nej, inte igen. Travade iväg till min gamla arbetsplats och köpte en bukett blommor och gick dit och skrapade med foten, beredd på halshuggning. Snubben visade sig vara skön. Lappen hade han satt på vår extradörr som vi aldrig använder (vi har två ingångar då vi har en uthyrningsdel) i lördags då det var ett jävla liv. I lördags var vi hemma och hade Alex och Stefan här på middag. Vi satt och pratade i köket och hade ingen musik på. Skall jag vara ärlig så tror jag faktiskt inte ens tv:n skvalade i bakgrunden. Han hade ringt på (den andra dörren) men ingen öppnade. Men in till uthyrningsdelen så har vi en ljudisolerad dörr så vi hör inte om någon ringer på om den dörren är stängd.

Så vad vi kom fram till med våra gemensamma snack med andra grannar är att det är helt enkelt inte vi som stör dem utan några som bor en våning under oss. Förmodligen de som bråkade i natt. Vi störs inte utav deras musik som tycks vibrera i väggarna och golven på grannarna mitt över oss och de ovanpå dem. Vår S är heller aldrig hemma på kvällar och nätter och spelar musik, gör hon det så är det i sådana fall sena eftermiddagar och tidiga kvällar. Jättehögt är det inte längre då hon fick sig en rejäl näsbränna i somras och dessutom har hon en mamma som är hemma och pluggar och är en naturlig volymkontroll.

Nåja, skönt att vara vän med grannen. Han fick både mitt och Es mobilnummer ifall det skulle vara något i framtiden. Vi kan ju vara bortresta och lämna S hemma, någonting säger mig att tonåringar kan, jag säger kan, ha kort minne …