I hissen

När O och jag skulle åka till skolan i morse träffade vi våra trevliga grannar på femman i hissen. Som den sociala apan jag är hann jag berätta halva livet på halva vägen ned i entrén och att jag skjutsar O tur och retur varje dag.

”Men han kan ju åka buss” säger kvinnan. Nej, säger jag, han kan inte det. ”Jo, men du kan ju bara skjutsa honom i sådana fall till Henriksdal så kan han ta bussen där”. Nej, säger jag igen, han klarar inte av att åka buss själv. ”Nämen, det är ju inte så lång bit för honom att åka”. Nej, han kan inte åka buss själv, han går i en resursklass. ”Men, det borde gå”, insisterar hon.

Här skiljs våra vägar. Jag kan inte ställa mig och förklara för denna kvinna när min son står bredvid att han, förmodligen skulle klara av att kliva på en buss, men inte kliva av. Att han kommer glömma bort när han skall gå av och sedan stå förvirrad på en busshållplats ute i ödemarken och gråta och glömma bort att han har en mobiltelefon som han kan ringa på för att fråga vad han skall ta sig till. Han skulle nämligen aldrig förstå att han skulle gå över vägen och ta en buss tillbaka för att hamna rätt. Han fungerar inte så.
Det irriterar mig att jag inte får förklara. Os besvär syns ju inte på utsidan och jag känner mig som en hönsig mamma som inte kan släppa honom. Men jag vill inte tala över hans huvud. Jag vet att jag skall skita i vad andra tycker men det är inte det, jag vill att andra skall ha FÖRSTÅELSE, att alla barn inte är skapta i form 1:A. Att funktionshinder inte alltid måste stå stämplat i pannan.