Mörkt

Nu är det mörkt. Inte bara utanför fönstret utan även hemma i mig. I vart endaste steg känns som om jag hade haft fötterna nedsänkta i betong.
Igår hade vi mellanvården här för S räkning. En psykolog och en mattelärare. Det var främst hon som skulle ha möte med dem men de sista fem minuterna blev jag inkallad till köket för att blir briefad. Jag tittade ned i bordet hela tiden och började gråta. Inte högljutt utan stilla och kände hur det började rinna snor ur näsan. Jag liksom gled ur min stol lite obemärkt för att hämta papper att torka mig med.
Jag som annars är mycket social och verbal satt där som en stenstod och gjorde inget gott intryck. Psykologen har jag träffat förr men inte matteläraren.
Mellanvården var här idag igen, men idag var det bara psykologen och för att träffa mig och E. Hon frågade rakt ut. Vad är det som händer i familjen?
Det är jag!
Nu vet de. I och för sig vet de sedan tidigare om mina psykiska problem så det var ingen nyhet, men nu vet de att det är jag som mår dåligt här och nu.

5 thoughts on “Mörkt

  1. Håller med Gabbi. Att säga högt, vad man känner inom sig, är ett steg i rätt riktning. Hoppas så på att ni får hjälp, och att den är full av kunskap & empati.
    Tänker på dig, och finns här. Fint Heidi..
    Kram Jenny

  2. Att berätta om sina problem är alltid första steget för att få hjälp. Tyvärr är det ju så att ingen kan höra /läsa vad man tänker. Så jag tycker att du är stark som skriver här och för att du berättar för dom som hjälper S. Hoppas att att du mycket snart får fast golv under fötterna. Kram Gabbi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s