Opålitlig

E & O på Pizza Hut

E & O på Pizza Hut

Sådan ilska blandad med extrem ledsenhet. Jag vet inte var jag har mig själv och KAN inte tygla mig, det tar över min kropp som ett äckligt virus.
Igår fick jag ett utbrott över om det var så jävla okej att sitta och häcka i lägenheten en hel dag när det är så fint väder. Så Erik föreslog att vi alla (utom S som skulle åka till Värmdö och sova hos en kompis) skulle promenera till Medis. Jag svarar inte ens ja utan klär på mig kläder under ljudliga protester och muttrar att jag inte ens vet om jag tänker följa med – men det gör jag.

HELA vägen till söder är jag arg. På allt. På alla. Försöker prata så lite som möjligt men känner att jag är på väg att explodera. Väl framme på Medborgarplatsen har jag lugnat mig lite och vi bestämmer oss för att äta på Pizza Hut. Där smälter jag lite och vi har en trevlig middag och jag kan prata normalt och t o m skratta!

Vi går till Skanstull efteråt och tar bussen hem och så fort vi kommer innanför dörren blir jag blixtarg. Det svartnar bokstavligen för ögonen och jag sliter fram dammsugaren och börjar på kvällskvisten dammsuga huset och förbannar min äckliga familj som aldrig typ ser alla dammråttor och smulor. Råkar riva ett glas i golvet som går i tusen bitar och skriker då så högt att fönstren skallrar och kastar äggskivaren så hårt i slasken att den pajar.

Sedan sitter jag i soffan resten av kvällen och läser. Kan inte kommunicera till vi sätter på filmen ”En oväntad vänskap”. Då börjar jag leva igen. En sådan underbar film. Den tinar mig – under tiden den rullar i alla fall. Men när det är dags för sängen igen är det stopp. Jag kan inte sova men får en timme mellan halv tre och halv fyra. Roar mig sedan med att betala räkningar och hålla på med ekonomi till familjen vaknar.

Efter frukosten går jag och lägger mig igen. Det gör så fruktansvärt ont i hela kroppen att jag inte orkar sitta eller stå. Det är som om kroppen håller på att stänga av.
Rakt upp och ned ligger jag där och stirrar i taket och halvslumrar hela dagen medan O och M har jättekul med lekar och experiment. E sticker till båten.

Till middagen kommer E hem och lagar mat och jag släpar min onda kropp i morgonrock till köksbordet och äter. Och storgråter. Barnen äter i vardagsrummet och jag är så vansinnigt ledsen att jag blir rädd för att jag faktiskt inte kommer orka så länge till hemma. Det susar ordentligt i mina öron och det går som i tryckvågor fram och tillbaka och det gör mig galen. Blir tokig.

Snart vet jag inte vad jag gör och på torsdag skall jag ha möte med Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, läkare, psykolog, Erik … Jag känner att det kommer gå bra det här. Stabil fin tjej som skall ut i jobb nu. Japp! Så är det. Även om jag vet att jag har lite lite tidsfrist så rinner tiden mellan fingrarna och jag vet inte hur jag skall fungera.

Jag har sådana oerhörda problem med att fungera som människa och just nu känns det oerhört tröstlöst.

Så bjuder ju veckan självklart på de vanliga möten och praktiska ting som ingår i vardagen i en trebarnsfamilj. High five.

9 thoughts on “Opålitlig

  1. Så tråkigt att läsa hur du mår – inte tråkig läsning alltså, bara tråkigt att du mår spm du gör. Jag önskar att jag eller någon annan kunde hjälpa dig på nåt sätt. Svårt att veta vad man ska säga så jag skickar bara stora kramar och att jag hejar på dig och hoppas att livet känns lite ljusare igen snart. Kram!!!

    • Jag gissar att mina nya adhd-mediciner ställer till ganska mycket för mig. Att sätta in dem ger tydligen massor av obehagliga biverkningar, men fortsätter det så här är jag inte så säker på att det är värt det.
      Framför allt blir jag glad över att du skriver en rad Julia! Det räcker att veta att du tänker på mig, då känner jag mig inte lika ensam.

      Hoppas ni hunnit landa lite hemma och fått haft en fin semester du och tjejerna!
      Kram!

  2. Smärtsam läsning. Har inte vredesutbrott men regelbundna ångestvågor som slår omkull mej. Det är vidrigt. Höjt Lyreca till 75 mg x 3. Sedan förut Seroqel depot 300 mg. Darrar och rycker av biverkningarna. Vägrar ge upp, vägrar lägga in mig.
    Mitt i eländet: massor med Valborgskramar!

    • Jo förresten, känner igen mig i att bli galen på att det är så ostädat och att ingen utom jag verkar bry sig. Men att sätta igång att städa är så fruktansvärt svårt för mig. Jag är en pedant inlåst i en slarvas kropp.

      • Samma här med städningen. Det blir aldrig tipp topp hemmas hos mig hur jag än gör för jag kan inte. Jag får inte till det. Distraheras av saker på vägen så det hinner liksom bli stökigt bakom ryggen på mig innan jag hinner varvet runt …
        Massor av kramar till dig med. Jag har vägrat inläggning hittils och är ff inne på det spåret. Får se vad vad ”alla” mina tyckare (läkare, psykolog och E) säger på mötet i morgon och vad JAG säger i morgon.

  3. Kram! Du är fantatisk som ändå går promenad, ut och äter och städar. Men sänk kraven på dig själv och ta hand om dig! En stund i taget och du tar dig igenom det här. Babysteps. Andas och ta bara en sak i taget. Du vet var jag finns!❤

    • Om jag gjorde sakerna på ett normalt sätt vore det bra. Men tokvarvad, ursinnig och som skrämmer barnen är det inte bra. Fortsätter det så här kan jag inte stanna hemma.

  4. Det gör ont i mig att du mår så dåligt! Det finns ju inte heller något som direkt kan trösts när det är så jobbigt. Tänker på dig o skickar styrkekramar o hoppas att d vänder snart! Kraaamm

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s