Tårar

Begravningar är av sin natur inga roliga tillställningar. Fy. Jag kämpade emot gråten länge (varför?), men till sist stod jag där med toalettpappret tryckt mot näsa och ögon.
Det är hemskt att se människor man tycker om vara ledsna och det gör allt ännu värre.
Det värsta var att gå runt kistan och lägga rosen. Då kände jag några sekunder att jag inte stod ut. Det blev för mycket.

Min härliga morbror Erling på (snart?) 80 år tyckte det var bra att vi har varandra på fejan så vi vet hur varandra ser ut när vi ses. Skön snubbe!

Blev en lång dag. Skjutsade hem Mia till Gubbis och det var kö från Kista hela vägen dit, krypkörning. Men hem till Sjöstan därifrån gick fort.

Nu har jag fetont i huvudet (surprise!!!). Vill bara gå och dra täcket över huvudet och sova …

Advertisements

8 thoughts on “Tårar

  1. Jag tänkte samma sak när jag var på begravning i höstas .Varför behärska sig ? Jag var jue skitledsen och bölade som en gris då jag kom hem istället .-/

    • Fattar inte! Vad är det som gör att man inte visar sina känslor? Vilka mekanismer träder i kraft? Vill man inte klassas som hysterika? Eller vaddå? Jag har frågat mig själv men Pyret svarar inte.

  2. Stor kram i krya på huvudet!
    Ja, varför gör man allt för att inte gråta på begravningar? Det finns ju en väldigt uppenbar orsak till tårarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s