Hon ligger där i sängen. Tittar ut genom de enorma fönstren och ser hur snön gnistrar i solljuset.
Allt är förändrat. Men ändå har inget ändrats ett endaste dugg. Bara det yttre har förvandlats men det inre är lika kaotisk och förvirrat som förr.
Inga trumpeter och fanfarer. Inget rosa skimmer.
Vart hon än vänder sig är hon alltid tvungen att leva med sig själv. Hon kan aldrig fly.
Så väntat. Men ändå en sorg.
Annonser
Du skriver fantastiskt, det är bokstoff!
Det finns en önskan om en bok i mig. Men jag tror inte jag kan. Fast egentligen vet jag att jag är bra men fruktan och en person som en gång ifrågasatte min litterära kunskap, hindrar mig :(.
Usch vad trist. Hoppas din fruktan viker med tiden och i takt med nya blogginlägg (mycket i din blogg platsar väl förresten i en bok).
Du berättar om något viktigt, och särskilt viktig är din röst för alla olycksbröder och dito systrar därute! Hejakram!
Förresten låter ”Verklighet?” som en inledning på boken om dig! Nu ska jag sluta spamma din blogg med mina kommentarer:)
Du får skriva precis hur mycket du vill! Jag blir bara glad :D. Och tack för tipset, mycket bra idé!
Förstår alltför väl….<3