Möta verkligheten

Med tjocka fina vantar i nubuckskinn halkade jag mig framåt mot skolan. S kunde inte hämta M då hon missat bussen. För en gångs skull brast jag inte ut i storgråt och ångestattacker utan klädde lugnt på mig kläderna och begav mig iväg.

Väl framme tornar en mamma upp sig med ett glatt leende och undrar hur allt är och i samma andetag väller det ur henne att det går väl jättebra på min utbildning.

Jag ryser. Försöker skaka av mig allt, blundar och tänker att jag skall hitta på något att säga.

Men det går inte, jag kan inte blunda hur länge som helst, det skulle se rätt corny ut. Så jag slår upp mina strålande ögon och berättar lättsamt att jag tyvärr inte fortsätter min utbildning pga mina psykiska problem.

Då tystnar hon. Börjar prata om att skall skotta på landet i helgen. Hej då! liksom.

Hämtar M och lyckas med att vinka till de flesta i personalen på håll, orkar inte med en vända till känner jag. Känner mig rätt ful där jag står med ett stort leende och tokvinkar för att de skall hålla sig på sina platser för att de inte, vilket gud förbjude, skall resa sig upp och tala till mig. Jag vinkar mig backandes ut i hallen för att kunna ha koll på personalen men tji … jag backar mig rakt in i en fröken.

Fröken A. Hon som är så trött på sitt jobb och har som livsuppgift att så fort hon ser mig beklaga sig över sin arbetssituation, berätta att hon inte får arslet ur osv. Hon frågar mig såklart om jag är färdig konditor/ bagare …

Jag får gå gråtfärdig därifrån. Hela jag har blivit vänd ut och in, trots att jag egentligen inte vill. Jag har så himla svårt att sätta gränser, som det är nu fortsätter jag i all oändlighet utan stopp. Frågar någon mig en fråga så skall jag svara.

Jag vill bara vara snäll, vara alla till lags, vara glad –  fast inombords skriker jag.

Advertisements

6 thoughts on “Möta verkligheten

  1. Du behöver inte vara någon till lags om du mår dåligt av det, det går att besvara frågor med ja, nej, inte, nope …. typ snoppa av såna som inte betyder något för dig egentligen.

    KRAM

  2. Så sant som de andra säger, folk frågar av artighet, och vissa till och med bryr sig 😉
    men öva på ett kort svar, där du inte behöver berätta nånting du inte vill, tex att du Pausar!

    stor kram! såklart att du snäll och vill vara alla till lags, men öva på att svara kort! Är de smarta förstår de att du inte har nån lust att berätta för dem!

    Ibland när nån ytlig bekant säger till mig – Hur är det?! kan jag ofta få till ett – Jarå jorå, det rullar på. Oftast behöver jag inte säga mer!
    //M

  3. Säg att du pausar ett tag fr. din utbildning… Dom bryr sig lite light tror jag nog. Folk är inte illvilliga av naturen. Kram iallafall…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s