Blödig

Ibland liksom etsar sig människor kvar i mitt huvud. Som han, idag, på affären. Medan jag går där med min proppfyllda vagn går han omkring och letar priser med sin korg. Vänder och vrider på saker till han hittar det rätta. Han är klädd i lump och mössan är stickad och tovig. En liten doft, som inte är angenäm står runt honom.

Håller på att krocka med honom en gång och jag tittar på honom och ler. Men han ser mig inte i ögnen, han tittar hastigt bort och ned i golvet. Som för att be om ursäkt för att han finns.

Han hamnar efter mig i kön. Så medan jag står och packar mitt radas hans varor upp på bandet och jag kan inte låta bli att titta. Han har sju paket färdiga maträtter, sju stycken risifrutti och en billig saft. Är det här hans veckohandling? Tänker han samma om mig som trycker ned fläskfilé, kycklingklubbor, pasta, korv, skinka, pepparkakor, baksaker, kattmat … Jag funderar över om han någonsin får riktig lagad mat. Om någon bakar till honom. Om han får njuta av sällskapet av en familj.

Nej stopp! Där måste jag sluta för jag börjar gråta. En tanke till och jag hade tagit hem honom till mig.