Diagnos

Fina O har fått en diagnos på sina ”problem”. Eller, en namngiven diagnos har han inte fått men en diagnos är gjord så att säga …

Först sa psykologen att han skulle beskriva det som Aspbergerliknande tillstånd eftersom han är för social för att ha Aspberger. Men efter möte igen i torsdags så sa han att han bara inte kan förmå sig att skriva diagnosen Aspberger då han känner att det är så fel.

Diskussioner har förts om han skulle byta skola och börja i Aspbergerklassen på Ösbyskolan, men efter möte med rektor visar det sig att det endast finns två barn där. Dessa två har Aspbergerdiagnos och tydligen inte så utåtriktade. Det skulle innebära att vår son, som enligt psykologen bryr sig mer om ting än människor skulle bli ännu mer åt det hållet. Vi kom överens om att han skall gå kvar i språkklassen där han går. Där har han för första gången i sitt liv fått ”riktiga” kompisar (förutom E som han känt sedan bebisåldern). Han har även lärt sig läsa och skriva där och utvecklingen har gått framåt. Enligt testet är det inget fel på hans intelligens, snarare tvärtom och hans styrka ligger i logiskt tänkande.

Under testet fick O titta på en komplicerad ritning/bild. Han skulle rita av den direkt. Det gick inte bra. Efter fem minuter fick han prova igen. Gick inte så bra då heller. När han efter ytterligare fem minuter fick rita den ur huvudet gick det bättre och efter att ha väntat i 45 minuter gjorde han en jättebra ritning ur sitt huvud hur den såg ut. Det förklarar massor för oss och även psykologen. Det är därför han är så rädd i sitt rörelsemönster för många sporter kräver t e x snabba rörelser som knappt hjärnan registrerar men i hans fall är det så att han registerar det i hjärnan men kroppen lyder inte riktigt på en gång. Han springer t e x aldrig ned för en trappa, det är för osäkert.

Detta går att träna upp. Det skall nu kollas upp med sjukgymnaster osv om de kan ta emot honom för att hjälpa hans hjärna att skapa nervtrådar som gör genvägar.

Vi sökte hjälp när han var 4 år (nu är han 9). Han träffade då en sjukgymnast som sa att det inte var fel på honom, han var bara ”omogen i sitt rörelsemönster”. Det gör mig så arg att vi hela tiden vetat men blivit avfärdade! Men men, inget att hänga läpp för nu men det hade varit så mycket bättre om han fått börja arbeta tidigare. Nu är vi glada för att vi VET vad det förmodligen rör sig om och kan anpassa oss efter det! DET gör mig glad 😀

2 thoughts on “Diagnos

  1. Va skönt att ni har fått lite svar och hjälp. Min stora kille (nu 18 år) fick oxå sin diagnos (ADHD) när han var 9, fast vi egentligen hade känt till detta problem ända sedan dagis-tiden. Dock var aldrig PBU (idag BUP) intresserade av att utreda. Det blev skolläkaren som skickade remiss för utredning och idag är jag jätteglad att vi fick en diagnos även om det var ett tufft besked och en stor sorg till en början. Men efter att vi såsmåningom har accepterat faktum, så har detta ändå hjälp B mer än vad man kan tro. Vi är mycket postitivt bemötta av skola och lärare, rektorer m.fl har varit helt otroliga. Så mycket hjälp och bra kunskap. Det har verkligen gått bra för B, trots hans förutsättningar, och nu går han sista året i gymnasiet. Jag är så tacksam!

    Hoppas att ni kommer få samma bemötande och lika mycket hjälp för fina O, som vi har fått!

    Stor kram till er alla!

  2. Skönt att ni har fått en kontakt med en riktigt bra psykolog, som kunnat ringa in O´s svårigheter och att han nu får komma till sjukgymnast. Och jag tror att det verkligen är rätt beslut att låta honom gå kvar i språkklassen, där han har sina kamrater.

    Stor kram till både dig och till fina O!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s