Jag är medveten om att jag har en bloggroll men den säger mig ingenting och att leta igenom allt tar tid.

Min ödmjuka fråga är därför om du skulle ha lust att skriva din bloggadress, lösenord om det finns och framför allt: vem är du, för sådant har jag mycket svårt att koppla ihop och se samband med.

Puss!

Ps Ni som kan får gärna svara på FB så slipper ni lämna lösen här!

br />

Här får ni lite smakprover på Halloweensaker jag bakat tidigare år.

Envoy <3

Väl här konstaterade de att jag är i ”mixed state” dvs blandat skov som är en del av den bipolära diagnosen. Jag förstod aldrig varför jag kände mig så konstig med energin i kroppen och ändå var så deprimerad men när jag förklarade exakt hur konstiga mina symptom var kunde de direkt klä mina känslor med ord -”känns det som att trycka på gaspedalen men inte ha någon växel i?” Ja, ja, ja, precis så! ”Känns det ibland som om det är en torktumlare i huvudet och du kan inte riktigt fokusera på vad du pratar om?” . Så fortsatte de till se ringade in problemet.

Nu har de tokhöjt en av mina mediciner, lagt på lite lugnande och redan i morgon skall jag börja behandling med ECT (elbehandling). Något jag har föreslagit i tio års tid men som de aldrig har tyckt att jag var redo för. Men nu helt plötsligt var jag en perfekt patient för det! Lite rädd är jag då en biverkning är att närminnet försvinner ett tag men återkommer, dock KAN det hända att det blir bestående men det är väldigt ovanligt. Men jag känner att jag har inte så mycket att välja på längre och elbehandling är en säker och beprövad metod så jag tror nog ändå att jag vinner på den i längden.

Det tar så otroligt mycket på mig att ständigt gå omkring och bli arg  på minsta lilla sak. Jag fullkomligen kokar inombords och jag vill sparka på saker eller göra skada. Det är inte hälsosamt och jag kommer ihåg att jag kände likadant i mitt förra maniska skov. Nu är jag inte riktigt i mani men kanske på väg in i?

Jag är så ny på det här. Har ingen aning om vad som sker och vad jag kan förvänta mig av sjukdomen alls. Inte heller kan jag veta vad som är medicin och vad som är jag.

Föremålen för min avsky var dessbättre inte hemma utan de hade redan givit sig av till skola och jobb. Men ilskan kokade då halva frukosten står kvar på bordet och på köksbänken står hela skruffset från middagen kvar sedan igår. Så innan jag ens hinner fisa skall jag alltså plöja sunk från min nedrans familj?

Ringer maken på jobbet. Säger inte ens hej när han svarar utan jag hugger direkt. ”Har katterna fått mat?” (jag börjar lite slugt med de snällare sakerna), men sedan går jag igång som en jävla ångvält om hur hela fredagen kommer att sluta i ett totalt inferno och att middagen  kommer att serveras klockan tio och då kommer det att vara den ”förbannade jävla Donken”.

Såklart slutar hela samtalet med att jag bryter ihop och gråter. För att jag är så labil och hemsk och inte klarar av någonting.

Sedan skiter jag i allt och tar bilen till Nacka Forum och köper mig ett par nya Bh:ar på Change*. Jag kör dit skitfort. Alldeles för fort, jättefort och jag vrålnjuter av hastigheten och känner att jag vill köra ännu fortare. I bilen lyssnar jag på värsta dunkadunka och sjunger så högt jag kan. En kort stund funderar jag på att bara fortsätta åka. Långt långt bort.

*För er som inte gått till Change ännu och köpt bh. Gööör det. Jag kommer aldrig handla någon annanstans. Nu har jag äntligen rätt storlek! Har alltid haft 85 – 90 C/D men numera har jag storlek 75E. Hade noll koll …

I morse ville jag skicka maken till evigheten med vigselringen insparkad i pannan för att han valde fel väg till Vårdcentralen. Fel väg, alltså, inte min väg, han tog ett eget initiativ. Jävla typ!

Senvintern har varit tyst härinne. Depressivt skov och lithiumförgiftning. Det medförde problem med maten och i munnen smakade det som om jag åt AA batterier till lördagsgodis. Tappade 12 kilo i vikt på mindre än 6 veckor då magen inte fungerade och den är inte frisk ännu så jag går fortfarande ned om än mycket mycket saktare.

Nåja, provsvar idag som visar att de galna hormonerna som fick tokspel och lithiumet har gått tillbaka så allt ser jättebra ut – för att lägga på en ny medicin. Så idag börjar jag med ett nytt preparat som förhoppningsvis är starkare än vad jag är!

Läs här: http://bemz.typepad.com/itsacoverup/2011/01/tomelilla-pops-with-a-fuchsia-make-over.html

Världens vänligaste och goa kvinna ringer mig och frågar och lyssnar på min historia i lugn och ro. Hon förstår verkligen mina problem (jag är f ö inte sjukskriven just nu utan hon ringde bara för att Erik förra veckan hade haft lite frågor om mig) och ville hjälpa mig på allra bästa sätt. Just nu är jag inget ärende hos dem men vi skall träffas så skall vi se vad hon kan göra för mig och hon sa bl a att jag inte är nollad! Hon sa det upprepade gånger och det tror jag inte på förrän jag får det skriftligt.

Så nästa fredag skall jag och Erik träffa ”Eva” på FK och gå igenom vilka möjligheter som finns för mig i mitt mående och vad de kan hjälpa till med.

Än en gång har jag lyckats få en handläggare som är himlasänd.

Tack.

En av dessa saker jag har gjort är att måla om ett gammalt lekskåp vi fick för ett par år sedan av Mia. De hade tröttnat på det och hennes ex hade det när han var liten. Nu hade även vi tappat intresset för det men jag fick idén att blåsa lite liv i det igen.

Sagt och gjort. Klockan fyra en morgon drog jag fram slipmusen och påbörjade arbetet med omvandlingen. Skåpen fullkomligen svalde färg och resultatet blev en shabby chic look med trä som lyser igenom på sina ställen. Dörren fick sig även en kurbitsmålning som jag satt och kämpade med igår eftermiddag.

Jag är stolt och glad över resultatet och känner att skåpet fick en ny chans och hamnade inte på tippen den här gången heller.

Fast allra gladast är flickan som fick det. Myra.

Idag var jag på informationskväll och fick träffa mina lärare i Psykologi, Religionskunskap och Engelska B. Alla de tre ämnena är också mycket tilltalande och spännande men jag hade så fruktansvärt svårt att sitta stilla. Bitvis var jag gråtfärdig och visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Jag härdade ut i en halvtimme med rektorn och smög sedan ut.

Tre av kurserna är på distans och det är tur det. Skulle inte orka annars. Eller vi får se hur det går. Jag mår rätt dåligt men hoppas på att det vänder.

Det senare visade sig vara ett bra drag. Jag och E åkte till SÖS akut och fick vänta från kvart över åtta på kvällen till två på natten innan en läkare kunde bedöma honom. Ett tag var jag så stressad och mina restless legs nästan tog livet av mig så jag gick till garaget och satt i vår bil i en och en halv timme för att jag inte skulle göra hela väntan till att handla om mig. När jag kom tillbaka kunde jag stötta E igen.

Igår opererades han för blindtarmen och snart skall jag få åka och hämta honom! Det ser jag fram emot. Tycker inte om att sova utan Erik. Förresten tycker jag inte om att vara vaken utan honom heller!

Nu känns fotöljen ny och fräsch! 899 kronor kostade klädseln och jag fick hem den på endast två veckor trots att det stod leveranstid på 4-6 veckor. Jag rekommenderar dem varmt!

Förtydligar lite. Tyget är köpt ifrån företaget Bemz som specialiserar sig på att sy nya tyger åt dina gamla IKEA möbler.

Väl framme tornar en mamma upp sig med ett glatt leende och undrar hur allt är och i samma andetag väller det ur henne att det går väl jättebra på min utbildning.

Jag ryser. Försöker skaka av mig allt, blundar och tänker att jag skall hitta på något att säga.

Men det går inte, jag kan inte blunda hur länge som helst, det skulle se rätt corny ut. Så jag slår upp mina strålande ögon och berättar lättsamt att jag tyvärr inte fortsätter min utbildning pga mina psykiska problem.

Då tystnar hon. Börjar prata om att skall skotta på landet i helgen. Hej då! liksom.

Hämtar M och lyckas med att vinka till de flesta i personalen på håll, orkar inte med en vända till känner jag. Känner mig rätt ful där jag står med ett stort leende och tokvinkar för att de skall hålla sig på sina platser för att de inte, vilket gud förbjude, skall resa sig upp och tala till mig. Jag vinkar mig backandes ut i hallen för att kunna ha koll på personalen men tji … jag backar mig rakt in i en fröken.

Fröken A. Hon som är så trött på sitt jobb och har som livsuppgift att så fort hon ser mig beklaga sig över sin arbetssituation, berätta att hon inte får arslet ur osv. Hon frågar mig såklart om jag är färdig konditor/ bagare …

Jag får gå gråtfärdig därifrån. Hela jag har blivit vänd ut och in, trots att jag egentligen inte vill. Jag har så himla svårt att sätta gränser, som det är nu fortsätter jag i all oändlighet utan stopp. Frågar någon mig en fråga så skall jag svara.

Jag vill bara vara snäll, vara alla till lags, vara glad -  fast inombords skriker jag.

Varför sker det här just nu när pengar är en udda fågel i vårt hem?

SUCK

Hoppas de kommer fort.

Eftersom jag varken har pengar eller kropp till något plagg så undrar jag vad jag kommer att ha på mig. Finns det någon vänlig själ därute som har en klänning, värdig en stor gala, i elephant size att låna ut till mig?

Från nyårsafton. Med Den Bäste.

Alex, Stefan och tre barn kom hit (varav ett droppade av efter middagen) och förgyllde vår kväll där god mat, skratt och kortspel ingick. På menyn stod: Skagen toast, kalkon med sötpotatis och en fransk kolatårta till efterrätt. Vid 12-slaget även en marsipantårta med färska osötade bär i.

En lugn kväll som gick alldeles för fort!

Tack familjen B-V för en fin kväll!

När jag väl somnar till så vaknar jag omedelbart igen så vi talar om några få minuter i timmen.

Jag är nu så trött, efter att ha haft det så här i ett par veckor, att jag kan sitta och mickrosomna vart som helst. Det är därför jag inte kör bil just nu. Jag blev skrämd från vettet häromdagen när jag körde och det vill jag inte råka utför igen.

Ökade doser på mina mediciner blev det idag så jag hoppas på att de ger effekt redan ikväll och ger mig min efterlängtade sömn tillbaka!

Inte en endaste gång under den tiden jag gått hos honom har han bjudit på ett leende. Det minspelet verkar inte finnas på hans repertoar. Han är så stel att jag får tvångstankar om att gå fram och killa honom under armarna. Fast det gör jag inte, för då skulle nog Torsten slänga mig i finkan. Han ser ut som en sådan som verkligen verkligen INTE uppskattar skämt.

Så idag kommer jag lämna honom och känna mig tryggt förvissad om att min favorit, alla kategorier, Dr B, tar över nu! Tjohooooooo!

Hänger inte det fysiska ihop med det psykiska, eller gör det inte det för alla?!

Jag vet inte vad jag skall ta mig till. Vandrar fram och tillbaka över de små ytorna i huset och gråter. Benen svirrar och irrar runt likt en iller och jag måste måste måste bara röra på benen precis hela tiden.

Han tittar på mig, försöker få kontakt. Vill veta vad han kan göra. Ingenting fräser jag. Ingenting. För det finns verkligen ingenting han kan göra. Ingen kan göra någonting. Jag måste härda ut.

Orkar jag.

En Änglagårdfilm är det helt enkelt och är därmed ingen kioskvältare men väl värd att se.

Vi var även bjudna på efterfesten på Café Opera, men som de trötta Svennar vi är så tackade vi nej till mingel med massor av kändisar, gratismat och andra godsaker och åkte istället till glammiga Mc Donalds vid Nacka Forum och gick in och åt i deras resturang för att sedan styra kosan hem. Till verkligheten.

Konditoriet är meddelat och om jag vill fortsätta mina studier vid senare tillfälle så är jag välkommen tillbaka.

I vår blir det istället enstaka kurser jag läser på distans och en kurs i skola (för det socialas skull). Det ser jag fram emot!

Märkliga och högst absurda saker snurrar i min hjärna i något slags halvvaket tillstånd och det är inte sällan jag går med vilje rakt in i väggar. Bara för att jag i ett töcken tror mig se en helt annan verklighet.

Går upp för dagen redan vid halv 5. Min kropp verkar för närvarande vara för rädd för att sova. Trots mediciner.

Jag tänker hänga på låset.

Senare idag bli det Doktor ”vemvetivilkenjävlaordning” och sedan möte med min studievägledare.

Hoppas några knutar kan lösas upp på bägge ställen!